Västkustträffen 1:e sept. 2007 – en stunt-tävling med traditioner

Den första Västkustträffen hölls 1966 och det var då ”aeroklubben” - AKMG - som startade denna återkommande tävling. Det var drygt 40 år sedan, men vår egen mäster Alf Eskilsson menar att det har varit några tillfällen då träffen ställts in, därför var det inget äkta 40-års-jubileum i år heller. Träffen har sedan många år arrangeras av Kungsbacka MFK, se f.ö. internet http://kungsbackamodellflygklubb.se/.

Kungsbacka: Lördagen bjöd på ett strålande väder och stabil vind, men dagen innan var det rena duschen... det regnade hela fredagen fram till eftermiddagen, och ingen trodde det skulle bli så fint väder nästa dag.

Men ungefär samtidigt som regnet drog bort så flockades de långväga stuntflygarna från orter som Västerås, Trondheim, Kongsvinger, Karlskoga osv. för att värma upp inför lördagens stora tävling. En mycket vackert genomförd flygning av Clamer Meltzer med en underskön ”Peacemaker MK-2”, som alltså var tvåmotorig med 1,5 cc PAW dieslar, gjorde så stort intryck att det pratades mycket om detta även på lördagen.

Under natten så torkade fälten upp förvånansvärt bra, och arrangörstrion Alf Eskilsson, Sven-Erik Martinsson och Jan-Åke Hogström gladde sig åt att man skulle slippa genomföra Västkustträffen i full regnmundering och vadarstövlar...

Vi hade semistunt-cirkeln närmast klubbstugan och storstuntcirkeln på RC-fältet. Vinden ökade efterhand, men var stabilt sydlig vilket är gynnsamt med tanke på den turbulens vi har vid vindriktningar mellan nord och sydost.

För den som inte vet vad ”stunt” (F2B på FAI-språk) är, så är det i korthet en form av precisionskonstflyg med linstyrda modellflygplan, där den tävlande har 7 minuter på sig att starta motorn, flyga programmet med figurer/manövrar samt landa. Alla moment bedöms och domarna ger 0-10 poäng för varje moment. Men eftersom t.ex. det är svårare att flyga en stående åtta än att flyga planflykt, så har varje moment även en så kallad koefficient (multiplikator), där t.ex. inverterad flygning 2 varv ger x2 medan svårare manövrar ger upp till x18 (två liggande fyrkantsåttor).

Domarna bedömer alltså dels hur de förutbestämda olika figurerna flygs, där t.ex. tre loopingar skall vara precis lika stora och på precis samma ställe, därför brukar man se att domarna ofta syftar med hjälp av pennan i ett stadigt grepp för att verkligen se detta.

Vi har två klasser, dels semistunt (det är med semistunt man börjar tävla) som innehåller ”runda” figurer som kan flygas med i stort sett vilken linmodell som helst, samt stunt eller storstunt vars figurer innehåller dels ”kanter” som t.ex. fyrkantloopingar, timglas, där alla ”kanter” skall ha 1,5 m radie, och där neutralläget är 1,5 m över marken. Storstunt kräver extremt lätta modeller, de har alltid flaps kopplade till höjdrodret, och motorstorlek är oftast 8-10 cc. En äkta stuntmotor av den klassiska typen är lågkompad och körs fett så den fyrtaktar i planflykt, men i stigande manövrer vill man ha mer dragkraft och då skall motorn gå snålare, i ryggläge vill man gärna ha en något snabbare gång än i rättvänd planflykt. Dessa egenskaper får man genom tankens utformning och placering. Gemensamt för alla modeller för stuntflygning är att de har symmetrisk vingprofil.

Alla manövrer flygs så som domarna ser dem, och domarna skall vara placerade så att de har vinden i ryggen. Betr. vilka figurer man flyger i stunt och semistunt, så kan man läsa om detta på denna länk http://www.modellflygnytt.se/linflyg/ . För den som ser en stunt-tävling första gången, verkar det hela obegripligt ifall man inte står nära domarna, vet man heller inte vad som ingår i programet har man som publik missat själva kärnan. Vi hade tryckt upp info-blad för publiken där såväl storstunt som semistunt beskrevs.

Själva tävlingen: undertecknad skötte sekretariatet för storstunt. Tävlingen inleddes med ett ”domarheat” där en pilot flyger programmet, ev. med några fel, för att domarna skall kunna se ifall de gör samma bedömningar. Därefter tog tävlandet vid i det nu strålande solskenet. Vinden friskade i efter hand, men var jämn och stabil, men efter två heat och lunchpaus, så hade vinden ökat ytterligare och här förtjänar Clamer Meltzer ett omnämnade – Clamer gjorde en markant bättre flygning i hårdare vind!

Det var väldigt jämt i resultaten, med regerande svenska mästaren i F2B Staffan Ekström med 3921p i topp tätt följd av förre flerfaldige mästaren Ove Andersson med 3878p, och väldigt välförtjänt genom en lysande upphämtning till tredje plats av Clamer Meltzer med 3740p.

I semistunt med de 9 startande varav majoriteten juniorer, var det inte lika jämt. Detta kan förklaras av att flera tävlande inte hade tränat att flyga i blåst. Totalt segrade här Rudolf Ross med 2172p med ett skapligt gap till tvåan Ingemar Larsson 1881p och trean Flemming Göransson 1873p.

I juniorklassen var det som sig bör – stor variation i såväl resultat som tävlingserfarenhet. Marie Olzon vann (inte helt oväntat) med 1541p följd av Andreas Göransson 1413p och Tobias Gustavsson 1363. Man kunde med något undantag se att den ökande vindstyrkan efter lunch ställde till det litet, och sämre poäng som följd.

Vi hade även en hel del åskådare och besökare som lockats av att arrangemanget var tämligen väl annonserat. Även besök från Kungsbackaposten, den lokala tidningen kunde noteras, vilket ledde till ett fint reportage.

En personlig slutkläm: som nybörjare inom linflyg, inser jag nu att min mentor Alf gör helt rätt i att köra ut mig att flyga även om det blåser kraftigt och även om det regnar samtidigt (javisst! – man flyger lina i alla väder utom i svår dimma eller snöstorm). Enda tillfället då jag ”slipper” flyga är när det är åskmoln över fältet. Linorna är ju av stålwire och fungerar utmärkt väl som åskledare!

Och till dig som inte provat på linflyg: här har du chansen att känna vilka krafter som verkar på rodren vid olika manövrer, men även kunna se på konstant avstånd hur modellen ligger i luften beroende på turbulens, vindstyrka, motorns gång etc.

De flesta linflygare brukar ha någon ”snäll” modell som du kan få känna på genom att flyga ”ryggsäck”.

Text o bilder Ingvar L. Nilsson